Sofia Alexandersson

Så hur var den här helgen egentligen? Vad hände? Hur kändes det att göra sig bosatt i någon annans hus? Äta frukost med en helt främmande familj?

Helgen var väldigt intensiv och så klart fullproppad med intryck. Jag fick åka runt en hel del och se väldigt mycket på väldigt kort tid. Jag har gått på promenad i Geneve en sen lördagskväll, jag har sett fantastiska bergsvyer och jag har fått fantastiskt många kramar och en hel del dreggel :) Det var en bra familj som satte djupa spår i mig på bara en helg. Jag har druckit kokkos-mjölk och ätit stora bitar kokkos, jag har ätit chili con carne tillagad över öppen eld, jag har plåstrat om blödande ungar (haha! Fina dom...), jag har dansat balett till Pavarotti i ett vardagsrum framför panoramafönster (!!!!). Framförallt kan jag känna att jag har spenderat mycket tid i bil, men det har också gett mig lite perspektiv på området och hur man kan åka och hur jag hittar hem. Jag har besökt vänner till familjen och jag har druckit öl! Haha!

Dagarna var långa och jag var väldigt trött eftersom det proppades in aktiviteter och var det ingen aktivitet så hade jag en liten tjej som ville ha min fulla uppmärksamhet.

Konstigt nog kände jag mig som hemma direkt. Jag trivdes med sängen, med huset och med familjen. Alltsammans kändes märkligt nog naturligt från start. Och konstigast av allt var kanske att de själv kände samma sak? De tyckte att det var lika naturligt som jag, att jag kom ner för trappan om mornarna.

Nu har det gått en vecka och jag har börjat finna mig i att vara hemma igen och att jag ska åka tillbaka. Det finns en one way-ticket bokad för mig den 6'e januari, det finns ett kontrakt (på franska! Haha!) kopierat och påskrivet och det finns en hel del spänning i att faktiskt åka iväg. Overkligt men väldigt spännande. Nu har jag landat hemma i Sverige men också i det faktum att jag ska göra något, för mig, alldeles ofattbart konstigt.

Jag kom hem igårkväll och pratade hål i huvudet på min mamma! Haha! Pappa hann få reda på det väsentliga i bilen från flygplatsen och sen var han tvungen att åka vidare. Alltsammans har gått långt över förväntan. Ja för det första kom jag ju både dit och hem! Haha! Jag var ganska lugn även fredagsmorgonen och inga konstigheter i bilen till Landvetter. Paniken grep mig snarare där. Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam som när jag lämnat in mitt bagage, skrivit ut boardingpasset och sen skulle säga hej då till mamma och pappa. Åka ensam upp för den där rulltrappan. På landvetter satt jag med tårfyllda ögon och smsade med mamma ända tills jag skulle gå på planet. Nej aldrig förr har jag varit med om en så påtaglig linje som sa "hit, men inte längre". Jag ville inte klara detta själv. Jag ville inte förstå hur jag skulle göra. Jag vill inte ensam behöva övertyga mig om att jag satt vid rätt gate. Jag ville inte sitta ensam.

Faktum var att det blev på samma sätt när jag åkte hem och sa hej då till mamman i familjen. Ännu en gång var det "hit, men inte längre". Allt gick ju bra och så, men den känslan har jag aldrig träffat på tidigare. Den är inget jag vill vänja mig vid heller egentligen.

Jag har mycket att smälta efter den här helgen och just nu mår jag inte så bra. Så fort jag kom hem blev jag dubbelvikt av magkatarr. Men det är väl överkomligt.