Sofia Alexandersson

Jag kom hem igårkväll och pratade hål i huvudet på min mamma! Haha! Pappa hann få reda på det väsentliga i bilen från flygplatsen och sen var han tvungen att åka vidare. Alltsammans har gått långt över förväntan. Ja för det första kom jag ju både dit och hem! Haha! Jag var ganska lugn även fredagsmorgonen och inga konstigheter i bilen till Landvetter. Paniken grep mig snarare där. Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam som när jag lämnat in mitt bagage, skrivit ut boardingpasset och sen skulle säga hej då till mamma och pappa. Åka ensam upp för den där rulltrappan. På landvetter satt jag med tårfyllda ögon och smsade med mamma ända tills jag skulle gå på planet. Nej aldrig förr har jag varit med om en så påtaglig linje som sa "hit, men inte längre". Jag ville inte klara detta själv. Jag ville inte förstå hur jag skulle göra. Jag vill inte ensam behöva övertyga mig om att jag satt vid rätt gate. Jag ville inte sitta ensam.

Faktum var att det blev på samma sätt när jag åkte hem och sa hej då till mamman i familjen. Ännu en gång var det "hit, men inte längre". Allt gick ju bra och så, men den känslan har jag aldrig träffat på tidigare. Den är inget jag vill vänja mig vid heller egentligen.

Jag har mycket att smälta efter den här helgen och just nu mår jag inte så bra. Så fort jag kom hem blev jag dubbelvikt av magkatarr. Men det är väl överkomligt.