Sofia Alexandersson

Igår var en mysig dag. Tog en frisk lunch-promenad på en halvtimma och överväldigades återigen av tanken "här går jag....i Frankrike!!" Ibland känns det så stort och förvirrande att jag inte förstår det. Det känns så overkligt att jag bott i centraleuropa i 6 månader. Att jag faktiskt blivit en medlem av en annan familj. Att jag är mästare på att byta blöjor, mata och natta. Det här är verkligen inte hur jag någonsin sett mig själv. Aldrig något jag kunde se mig själv göra. Nu har jag gjort det i ett halvår och när jag ser tillbaka på tiden förstår jag ingenting. Inte. Ett. Skvatt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta så för det mesta gör jag båda samtidigt.

Igår överraskade jag också mamman med ett helt gäng meningar på italienska! Hahaha! Det var kul.

Jag passade båda barnen i 3h då mamman var och handlade. Jag och G städade hennes bokhylla medan J inte ville sova och mest gjorde allt för att störa oss och få uppmärksamhet. Sen gjorde vi ett "spektakel". Vi bildade en musikgrupp och övade in ett nummer. Vi framförde det för mamman sen och fick massor av applåder.

Vällingen ville storasyster ge igår. "Jag måste ju lära mig så jag kan hjälpa sen när du inte är här" sa hon. J hade lite svårt att sitta still och äta hos henne eftersom han mest ville leka. Så han hamnade ändå i mitt knä sen. Så där satt vi, alla tre i soffan. Jag, med J smackandes i knät och G's arm omkring mina axlar. Mamman passade på att fota. Sen kollade vi på Mamma Mu. G ville sitta i mitt knä, så det fick hon. Och hon ville att jag skulle hålla om henne. Så där satt vi, på golvet. G med tummen i mun och jag med en fantastisk 7-åring i famnen. 

Skulle natta G. "Den kan vi läsa en annan kväll" sa hon. Och sen blev vi tysta och hon såg på mig och vi förstod båda två att den meningen rann ut lite i sanden. "Imorgon är det din sista god natt-saga" sa hon när jag hade läst klart kvällens bok. "Ja, men det tänker vi inte på nu." blev mitt svar. Sen somnade hon och jag satt och lyssnade på ljudet från den smackande tummen.

Mamman och jag tog oss två macarons var igårkväll. Lyx. Sen blev vi stående i köket länge. De har inte hittat någon ny au pair för hösten. Känns konstigt att någon ska hit och ta min plats, bo i mitt rum, sova i min säng, borsta tänderna vid mitt handfat, köra min bil. Hon sa också att det skulle bli sorgligt när jag åker. Och att det var tur att de ska iväg snart så de inte märker av hur tomt det blir.

Men gårdagen var inte bara bra. J ramlade på det hårda stengolvet i köket och fick en bula i pannan och bara några minuter efteråt slängde jag ner en 5cm tjock skärbräda i massiv ek som landade illa på foten. Ingen av oss grät dock.

Ikväll är det min sista kväll. Jag trodde nog aldrig på riktigt att den här dagen skulle komma. Imorgon kväll landar jag i Sverige med blandade känslor. För jag lämnar inte bara ett enormt äventyr bakom mig utan också en familj. En familj som kommit att bli en andra för mig. Så kom inte och säg att du vet hur det känns, om du själv inte lämnat ett land, en familj, ett 173 dagar långt äventyr bakom dig. För det här sliter mig itu. Hjärtat är tyngre än resväskorna som ligger på gränsen till övervikt. Huvudet snurrar mer än slänggungorna på Liseberg. Ögonen är vattnigare än fontänen i Geneve. Men nu ska jag hem. Det känns både rätt och fel på samma gång.