Sofia Alexandersson

Om 6 minuter ska jag torka av klormedlet från toaletten. Det slår mig för varje vecka som går hur nära det är hem nu. Endast två gånger till kommer jag att städa denna toalett. Men precis som jag och pappa konstaterade igår så går dagarna väldigt långsamt såhär i slutet och det känns som att det är en evighet kvar. Kan nog inte benämna det som hemlängtan precis, i alla fall inte som jag tidigare känt av det. Jag känner bara att jag vill hem. Att jag vill hem och göra alla de saker jag bara går och väntar på att få göra. Jag längtar efter att börja jobba på campingen igen, efter att börja plugga, efter att skaffa egen lägenhet, efter att virka bakelser, efter att sy, efter att fota outfits, efter kaffe. Idag kunde jag riktigt höra min mammas röst i huvudet hur hon frågar "Vill du ha kaffe Sofia?" där hon går ner lite i registret på "du" för att sen gå tillbaka och sen gå upp lite på mitt namn. Jag längtar efter att få säga att ja, det vore gott. Jag längtar efter 15-kaffet då min familj släpper vad de gör för att ta en fika ihop och sen återgå till våra sysslor. Idag hade vi bestämt att vi skulle fika kl.15.30 här. Pappan vill kl.16 och jag kl.15 så vi fick ta mitt emellan. Det blev ändå kl.16 och mitt pulverkaffe hann både bli kallt och ta slut innan jag hade kladdkaka på tallriken. Jag längtar efter att kunna morna mig till kl.11. Jag längtar efter vårt piano, psalmboken och den stora högen med ackordpapper som alltid ligger i en enda röra. Jag längtar så ofantligt mycket efter att sitta på vår altan. Men jag vet att jag snart gör allt det där och snart sitter på altanen och att jag snart kryper i trädgårdslandet efter jordgubbar i bara pyjamasen. För jag har en biljett i en låda här som skvallrar om att jag snart nått mitt mål. Det är roligt att vi brukade säga att livet skulle börja efter studenten, men det känns verkligen som att jag har satt livet på paus. När jag kommer hem, ska jag trycka på play igen.