För en stund.
Startade nyligen datorn efter...jag vet inte hur länge? Den ville ha alla slags uppdateringar gjorda och strejkade faktiskt när jag först försökte starta den. Fuling. Nio dagars sammanhängande arbete och 3 köer som aldrig verkade ta slut då vi bara var två stackars sommarabetare som kämpade med 51 utcheckningar och hundratals frall- och glassköp igår. Inte en andningspaus mellan 8-14. Jag är fortfarande väldigt trött efter Frankrike och känner mig inte pigg på särskilt mycket. Ibland vill jag bara åka tillbaka och krama om dom som dom så ofta kramade om mig. Det är viktigt för mig att minnas. Att med ett leende kunde berätta om hur J gjorde när jag sa "ciao ciao" eller när jag sträckte upp handen. Jag har honom som bakgrundsbild på mobilen för han gör mig glad och jag ser alldeles för ofta på filmen då han leker tittut som ligger i mobilen. Jag minns också mycket jag helst skulle vilja glömma. Men nu ska jag försöka minnas.
Den sista veckan var inte enkel för någon av oss. Det låg en konstig stämning i hela huset och det var fler än jag som ville stoppa tiden. Med G fick vi bara prata om det på hennes villkor. Pappan jobbade kvällar för att kunna vara hemma den sista kvällen jag var där. Mamman passade på att få arbete gjort medan hon hade två extra armar i huset. Sista dagen kom och den med försening på vartenda plan som skulle lyfta från Geneve. Vad annars liksom?? Tillslut var hela mitt rum tömt, väskorna stod redo att bäras ner för trappen. Lilla G kom hem från skolan och bestämde tvärt att hon inte ville åka med till flygplatsen. Men what?? Vi fick övertyga henne och jag fick lova att jag inte skulle gråta. Vi satt och lekte med små djur i bilen och tillslut ville hon sova och frågade "får jag sova mot din axel?", vad kunde jag säga? Så där satt hon, med tummen i munnen och sov emot mig och jag åkte med ett enormt bagage mot flygplatsen. På min andra sida satt lille J och kollade ut genom fönstret. Vi åkte in på flygplatsen genom Frankrike pga en förväntad kaosartad situation från den Schweiziska. Pappan och jag stod i kön till incheckningen och småpratade, försökte hålla stämningen uppe. G lekte med mitt rosa handbagage. Hela vägen från bilen ville hon hålla i handen min, men jag hade ingen till övers, så vi höll båda två i handbagaget. Hon blev akut sugen på pommes frites. Haha! Lilla hon. Men innan hon fick det bestämde jag att jag ville igenom säkerhetskontrollen. Det var mycket folk och jag var redan lite sen. Så det blev ett litet farväl med massor av kramar och jag bröt löftet om tårarna. Men jag kämpade. "Nu ska vi inte göra det värre än vad det är" sa pappan. Medan jag stod i kön till kontrollen hör jag "SofSof!! Jag skickar teckningar!!!", de försökte få JeJe att vinka till mig, men han såg så mycket annat spännande! Men tillslut vinkade han, om jag inte minns fel. Jag gick igenom kontrollen och plötsligt var de bara borta.
Mitt plan blev knappa 10 min sent till Köpenhamn. Jag kunde inte sova på planet. Jag satt och pillade på mitt fina armband. Undrade hur det skulle kännas att komma hem. Och jag visste att även om jag missade planet i Köpenhamn skulle mamma och pappa komma till Kph och hämta mig där. Jag landade i Khp och hade 20 min på mig från det att jag kom av planet till dess att nästa plan skulle lyfta. Sprang långtlångtlångt på den danska flygplatsen som var tom på folk och nådde tillslut en liten glasbur där massor av svenskar väntade. Det danska planet lyfte 35min försent. Kul att jag sprang mig svettig. Men det fanns ingen tid för bitterhet. Jag gick ombord med ett enormt leende. Jag drack en kopp bedrövligt kaffe och sen landade vi i finafina Göteborg. 23.50. Klockan tjugotrefemtio den tjugoåttonde juni landade jag hemma efter etthundrasjuttiotre dagar utomlands. Ofattbar känsla. Klockan hann slå tolv innan jag kom ur planet och det blev min tjugoförsta födelsedag. Jag satte igång 3G på mobilen. Jag satt på bussen från planet till flygplatsen och tänkte att mitt bagage aldrig kunde hunnit över i Kph. Men ack, ett av de första bagagen som kom ut på bandet på det extremt tomma Landvetter var min stora rosa väska som jag knappt fick lyft av. Sen gick jag ut genom dörrarna och där stod min finaste välkomstkommité med en liten banderoll. Mamma, pappa och Johan. Mamma grät, så klart. Jag fick en present och ett stort fång rosor. En lång resa fick sitt slut och jag satt i bilen och ropade "jag är hemma nuuuuuuuuu" men de andra var bara trötta.
Jag kom innanför dörren och förväntade mig att känna den där "hemmadoften" som alla pratar om som känns när du kommer hem efter en lång tid borta. Jag kände den inte. På något sätt kändes det som att jag kom in i någon liten lekstuga för allt var plötsligt så litet. Det var lågt till tak, helt annan akustik och små ytor. Handtaget till badrummet kändes så konstigt i min hand, för det var runt. Jag var van vid ett platt. Jag försökte spola på toaletten med lampknapparna, eftersom jag hade spolknapparna på väggen på min franska toalett. Jag släppte köksluckorna och upptäckte att vi inte alls hade dörrstopp. Jag åt valnötsbröd med räksallad på och drack ett glas fruktsoppa. Precis som jag hade önskat. Fick min tre musketörer att sitta uppe med mig. Jag och mamma la oss vid 2.30 men somnade inte ändå.
Dagen därpå vaknade jag innan mor och far kom in med sång, paket och tårta. Jag låg och läste en stund. Fick ett sms från pappan i familjen som gratulerade på min födelsedag, hoppades att allt hade gått väl med resa och skrev att G hade hittat lappen jag la på hennes kudde och blivit allldeles "full av tarar" och att den hade betytt mycket. Några enkla ord hade jag skrivit ner på en lapp och lagt på hennes kudde ihop med min blyertspenna med hjärtan på. Jag fick två iPad-teckningar den lördagen. Den första adresserad till SofSof. Den andra med ett litet meddelande från mamman.
Efter det har jag inte hört mer ifrån dom. De är på långsemester just nu och jag hoppas innerligt att de har det helt fantastiskt och tar igen förlorad tid.
Det var en lång tid i Frankrike. Ibland var det bra tider, ibland jobbiga. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att det skulle bli svårt att lämna dom. Min andra familj. Men de tog hand om mig, jag tog hand om dom. Vi lärde oss snabbt att leva tillsammans. "Det var nog lättare att vänja sig vid att ha dig här än vad det blir att vänja sig vid att du inte är här." sa pappan. Jag må ha sovit gråtandes mellan mina föräldrar den där sista natten innan jag skulle åka. Min pappa höll mig i handen, min mamma höll mig under sin arm och jag ville aldrig åka. Så jag grät tills jag trodde jag att jag skulle gå itu. Men jag åkte. Jag åkte iväg den där hemska morgonen den 6'e januari, jag åkte upp för den ödesdigra rulltrappan och såg mig om och jag stannade tiden ut. Även när det var som jobbigast och min hemlängtan var som värst, så var det värt det. Även när jag saknade min familj så mycket att jag inte kunde ta upp telefonen för att jag inte klarade av att höra deras röster så avslägset, även då. Så nu är det gjort. 6 månader av mitt liv spenderades i närheten av Geneve, men det känns som att jag aldrig varit där. I tre veckor har jag befunnit mig på svensk mark idag. Mitt rum ser fortfarande ut som ett krigsfält och jag vet inte riktigt vart jag ska ställa den där lilla cykeln jag köpte. Men jag har köpt ett fotoalbum och en fin liten kista att lägga alla mina minnen i. Så att jag kan plocka fram alla minnen och för en stund befinna mig i mitt Franska liv igen där jag somnade till ljudet av grodor, vaknade till barnaskrik och levde ett helt annat liv.
Kommentarer
Trackback