Sofia Alexandersson

Givetvis är jag livrädd. Jag förstår inte alls vad jag gett mig in på, eller varför för den delen. Det jag mest fruktar är nog min hemlängtan. Det är kanske det enda jag vet helt säkert. Den kommer att komma, det kommer vara högst otrevligt när den infinner sig, men samtidigt tror jag att detta är så hiskeligt nyttigt av just den anledningen. Som längst har jag nog varit ifrån min familj max en vecka åt gången. Du vet, läger, resor med orkestern, semestrar med vänner osv. Varje gång jag varit iväg har min hemlängtan varit av värsta tänkbara slag. Jag vill bara hem. Hem hem hem. Trygga hemmet, sköna sängen, laktosfria maten. Jag har berättat för min franska familj hur det ligger till med den saken. Det känns skönt att de vet om de, samtidigt som de nog inte förstod vidden av problemet. För det är ju faktiskt just vad det är, ett problem! För mig är det ett problem. Ett problem som hämmar mig. Det som jag tror blir extra nyttigt är att jag faktiskt inte bara kan åka hem när den drabbar mig. Jag kommer att behöva ta mig i kragen, fine, gråta stôll om så behövs. Men oj, vad jag kommer att växa genom att stanna kvar.