Den sista veckan var inte enkel för någon av oss. Det låg en konstig stämning i hela huset och det var fler än jag som ville stoppa tiden. Med G fick vi bara prata om det på hennes villkor. Pappan jobbade kvällar för att kunna vara hemma den sista kvällen jag var där. Mamman passade på att få arbete gjort medan hon hade två extra armar i huset. Sista dagen kom och den med försening på vartenda plan som skulle lyfta från Geneve. Vad annars liksom?? Tillslut var hela mitt rum tömt, väskorna stod redo att bäras ner för trappen. Lilla G kom hem från skolan och bestämde tvärt att hon inte ville åka med till flygplatsen. Men what?? Vi fick övertyga henne och jag fick lova att jag inte skulle gråta. Vi satt och lekte med små djur i bilen och tillslut ville hon sova och frågade "får jag sova mot din axel?", vad kunde jag säga? Så där satt hon, med tummen i munnen och sov emot mig och jag åkte med ett enormt bagage mot flygplatsen. På min andra sida satt lille J och kollade ut genom fönstret. Vi åkte in på flygplatsen genom Frankrike pga en förväntad kaosartad situation från den Schweiziska. Pappan och jag stod i kön till incheckningen och småpratade, försökte hålla stämningen uppe. G lekte med mitt rosa handbagage. Hela vägen från bilen ville hon hålla i handen min, men jag hade ingen till övers, så vi höll båda två i handbagaget. Hon blev akut sugen på pommes frites. Haha! Lilla hon. Men innan hon fick det bestämde jag att jag ville igenom säkerhetskontrollen. Det var mycket folk och jag var redan lite sen. Så det blev ett litet farväl med massor av kramar och jag bröt löftet om tårarna. Men jag kämpade. "Nu ska vi inte göra det värre än vad det är" sa pappan. Medan jag stod i kön till kontrollen hör jag "SofSof!! Jag skickar teckningar!!!", de försökte få JeJe att vinka till mig, men han såg så mycket annat spännande! Men tillslut vinkade han, om jag inte minns fel. Jag gick igenom kontrollen och plötsligt var de bara borta.

Mitt plan blev knappa 10 min sent till Köpenhamn. Jag kunde inte sova på planet. Jag satt och pillade på mitt fina armband. Undrade hur det skulle kännas att komma hem. Och jag visste att även om jag missade planet i Köpenhamn skulle mamma och pappa komma till Kph och hämta mig där. Jag landade i Khp och hade 20 min på mig från det att jag kom av planet till dess att nästa plan skulle lyfta. Sprang långtlångtlångt på den danska flygplatsen som var tom på folk och nådde tillslut en liten glasbur där massor av svenskar väntade. Det danska planet lyfte 35min försent. Kul att jag sprang mig svettig. Men det fanns ingen tid för bitterhet. Jag gick ombord med ett enormt leende. Jag drack en kopp bedrövligt kaffe och sen landade vi i finafina Göteborg. 23.50. Klockan tjugotrefemtio den tjugoåttonde juni landade jag hemma efter etthundrasjuttiotre dagar utomlands. Ofattbar känsla. Klockan hann slå tolv innan jag kom ur planet och det blev min tjugoförsta födelsedag. Jag satte igång 3G på mobilen. Jag satt på bussen från planet till flygplatsen och tänkte att mitt bagage aldrig kunde hunnit över i Kph. Men ack, ett av de första bagagen som kom ut på bandet på det extremt tomma Landvetter var min stora rosa väska som jag knappt fick lyft av. Sen gick jag ut genom dörrarna och där stod min finaste välkomstkommité med en liten banderoll. Mamma, pappa och Johan. Mamma grät, så klart. Jag fick en present och ett stort fång rosor. En lång resa fick sitt slut och jag satt i bilen och ropade "jag är hemma nuuuuuuuuu" men de andra var bara trötta.

Jag kom innanför dörren och förväntade mig att känna den där "hemmadoften" som alla pratar om som känns när du kommer hem efter en lång tid borta. Jag kände den inte. På något sätt kändes det som att jag kom in i någon liten lekstuga för allt var plötsligt så litet. Det var lågt till tak, helt annan akustik och små ytor. Handtaget till badrummet kändes så konstigt i min hand, för det var runt. Jag var van vid ett platt. Jag försökte spola på toaletten med lampknapparna, eftersom jag hade spolknapparna på väggen på min franska toalett. Jag släppte köksluckorna och upptäckte att vi inte alls hade dörrstopp. Jag åt valnötsbröd med räksallad på och drack ett glas fruktsoppa. Precis som jag hade önskat. Fick min tre musketörer att sitta uppe med mig. Jag och mamma la oss vid 2.30 men somnade inte ändå.

Dagen därpå vaknade jag innan mor och far kom in med sång, paket och tårta. Jag låg och läste en stund. Fick ett sms från pappan i familjen som gratulerade på min födelsedag, hoppades att allt hade gått väl med resa och skrev att G hade hittat lappen jag la på hennes kudde och blivit allldeles "full av tarar" och att den hade betytt mycket. Några enkla ord hade jag skrivit ner på en lapp och lagt på hennes kudde ihop med min blyertspenna med hjärtan på. Jag fick två iPad-teckningar den lördagen. Den första adresserad till SofSof. Den andra med ett litet meddelande från mamman.

Efter det har jag inte hört mer ifrån dom. De är på långsemester just nu och jag hoppas innerligt att de har det helt fantastiskt och tar igen förlorad tid.

Inte ens en vecka har jag varit i Sverige ännu. Den tanken är helt ogreppbar. Jag förstår verkligen inte att jag för en vecka sedan bytte blöjor, matade, nattade, gick långa promenader med en barnvagn, tröstade, kramade, lekte. Jag levde ett helt annat liv för bara en vecka sedan. Jag filar på ett inlägg om hur det var att komma hem. Det kommer upp, jag lovar. Och jag lär inte glömma bort den känslan på länge. Hur jag gick med ett brett leende på planet i Köpenhamn. Nej, jag kommer aldrig glömma känslan av att komma hem.

Det tar tid. Allting tar sin tid. Just nu bearbetar jag väldigt mycket och försöker med hela mitt förvirrade hjärta att återanpassa mig i ett samhälle där jag förstår vad alla säger, där jag bara behöver hålla koll på en valuta, där jag kan gå i en affär och känna igen någon. I mitt huvud försöker jag fortfarande översätta saker till Franska. När jag ska beställa kaffe t.ex. Eller när kassörskan säger "hej" och inte "bonjour". När jag förstår vilka siffror butiksbiträdet säger. Känslan första gången jag skulle betala med mitt kontokort säger jag bara. Jag visste inte vilket håll, i vilken ordning eller vad jag skulle trycka.

Allt tar tid. Och mitt i all den tid jag inte har jobbar jag i Varberg och stressar mig igenom varje dag för att försöka göra "allt det jag längtat efter att göra". Jag kan omöjligt slappna av ännu. Men nu väntar en väldigt lång tid i Vbg med 1000 arbetspass känns det som. Så jag ska med hela min själ försöka sitta ner med en bok.

Var ensam med J till kvart i sju igårkväll. Vi hade rätt mysigt må ni tro. Ibland lutar han sig bakåt mot mina ben och lägger upp armarna som om han satt i en jacuzzi. Ibland lägger han sig bara ner emot mig och kramar om ett ben eller en arm. Ibland går han ett varv för att komma tillbaka och få en kram. Igår när jag matade honom med välling satt han och höll mig i handen. G vart inte alltför glad igår. Det blev en sen kväll och en sista, väldigt kort, god natt-saga. Hon somnade i en snyftning och jag mina tårar lämnade avtryck på hennes täcke. Föräldrarna och jag åt glass efter att jag tagit en dusch. Jag fick bilder som var tagna under min tid här.

Konstig känsla att vakna här för sista gången idag. Ikväll är jag i Sverige. Eller ja, inatt snarare. Hör planen landa här och det känns betryggande.

Fick ett fantastiskt vackert minnesarmband igår. Armband och eiffeltorn var en födelsedagspresent från föräldrarna, sen fick jag som tack en berlock av vardera barn. En kanin som symboliserar G och en liten nalle för J. Eiffeltornet är för minnet av min vistelse i Frankrike och för att de vet hur gärna jag vill ha ett litet eiffeltorn.

Igår var en mysig dag. Tog en frisk lunch-promenad på en halvtimma och överväldigades återigen av tanken "här går jag....i Frankrike!!" Ibland känns det så stort och förvirrande att jag inte förstår det. Det känns så overkligt att jag bott i centraleuropa i 6 månader. Att jag faktiskt blivit en medlem av en annan familj. Att jag är mästare på att byta blöjor, mata och natta. Det här är verkligen inte hur jag någonsin sett mig själv. Aldrig något jag kunde se mig själv göra. Nu har jag gjort det i ett halvår och när jag ser tillbaka på tiden förstår jag ingenting. Inte. Ett. Skvatt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta så för det mesta gör jag båda samtidigt.

Igår överraskade jag också mamman med ett helt gäng meningar på italienska! Hahaha! Det var kul.

Jag passade båda barnen i 3h då mamman var och handlade. Jag och G städade hennes bokhylla medan J inte ville sova och mest gjorde allt för att störa oss och få uppmärksamhet. Sen gjorde vi ett "spektakel". Vi bildade en musikgrupp och övade in ett nummer. Vi framförde det för mamman sen och fick massor av applåder.

Vällingen ville storasyster ge igår. "Jag måste ju lära mig så jag kan hjälpa sen när du inte är här" sa hon. J hade lite svårt att sitta still och äta hos henne eftersom han mest ville leka. Så han hamnade ändå i mitt knä sen. Så där satt vi, alla tre i soffan. Jag, med J smackandes i knät och G's arm omkring mina axlar. Mamman passade på att fota. Sen kollade vi på Mamma Mu. G ville sitta i mitt knä, så det fick hon. Och hon ville att jag skulle hålla om henne. Så där satt vi, på golvet. G med tummen i mun och jag med en fantastisk 7-åring i famnen. 

Skulle natta G. "Den kan vi läsa en annan kväll" sa hon. Och sen blev vi tysta och hon såg på mig och vi förstod båda två att den meningen rann ut lite i sanden. "Imorgon är det din sista god natt-saga" sa hon när jag hade läst klart kvällens bok. "Ja, men det tänker vi inte på nu." blev mitt svar. Sen somnade hon och jag satt och lyssnade på ljudet från den smackande tummen.

Mamman och jag tog oss två macarons var igårkväll. Lyx. Sen blev vi stående i köket länge. De har inte hittat någon ny au pair för hösten. Känns konstigt att någon ska hit och ta min plats, bo i mitt rum, sova i min säng, borsta tänderna vid mitt handfat, köra min bil. Hon sa också att det skulle bli sorgligt när jag åker. Och att det var tur att de ska iväg snart så de inte märker av hur tomt det blir.

Men gårdagen var inte bara bra. J ramlade på det hårda stengolvet i köket och fick en bula i pannan och bara några minuter efteråt slängde jag ner en 5cm tjock skärbräda i massiv ek som landade illa på foten. Ingen av oss grät dock.

Ikväll är det min sista kväll. Jag trodde nog aldrig på riktigt att den här dagen skulle komma. Imorgon kväll landar jag i Sverige med blandade känslor. För jag lämnar inte bara ett enormt äventyr bakom mig utan också en familj. En familj som kommit att bli en andra för mig. Så kom inte och säg att du vet hur det känns, om du själv inte lämnat ett land, en familj, ett 173 dagar långt äventyr bakom dig. För det här sliter mig itu. Hjärtat är tyngre än resväskorna som ligger på gränsen till övervikt. Huvudet snurrar mer än slänggungorna på Liseberg. Ögonen är vattnigare än fontänen i Geneve. Men nu ska jag hem. Det känns både rätt och fel på samma gång.

Åh, jag vet. Jag ska. Men jag har ingen inspiration just nu. Dessutom är minneskortet uppe och jag nere. Men helgen med mina föräldrar var toppen!! Det ska ni iallafall veta. Vi hade en fullspäckad helg, jag pratade nonstop, vi drack gott vin och sov alldeles för lite. Vi besökte Cern, åt pizza, checkade in en festival, åkte massa båt, hängde i en medeltidsby, promenerade i de 5 sinnenas trädgård, kollade i min favoritaffär, hälsade på här där jag bor, åkte serpentinvägar upp på ett berg för att kolla på utsikten och hängde på flygplatsen länge. Har massa bilder, får visa dom en annan gång. Nu ska jag lägga bilder jag tagit under de 6 månaderna på ett usb som föräldrarna vill. De hänger på sjukhuset idag, jag hänger här. Little J sover och jag tror att jag ska ta mig en kopp kaffe. Har ju bara 3 dagar på mig att göra slut på pulverkaffet.

Värmen tar på krafterna. Noll ork, energi eller inspiration till att blogga. Värmen gör oss alla extra irriterade dessutom. I tisdagskväll låg jag på sängen och pratade med min mamma i två timmar. Jag skulle egentligen bara berätta hur jag ville att de packade, men det blev lite mer än så. Jag skrattade så jag grät och kunde ooooomöjligen sluta (värmeslag???) och vi konstaterade att vi satt och såg på exakt samma måne.

Igår tog jag en morgonpromenad. 'Åh, va friskt' tänkte jag. Men ack, tji fick jag för det var 18 fuktiga, tropiska grader redan kl.8 på morgonen och de steg i takt med solen. Var själv med barnen fram till 18-tiden. Fast, vad gör det när lillen ligger utslagen i mitt knä och tittar på när storasyster framför ett "spektakel" till Michael Jackson? Haha! Det funkade.

Idag började jag kl.6.15 och kunde checka ut mig från arbetet kl.21.00. Förjordat lång dag, som morfar skulle sagt. Meeeeeen, vid 11-tiden idag landade mina päron ingen annanstans än i Geneve!!!! :D den glädjen toppades med att lillen sov hela 3h på förmiddagen, en promenad plus en extremt harmonisk liten en som satt snällt och tyst (nåja, han snackar goja mest hela tiden (Fast, idag sa han nästan "blå"!!!)) i sin matstol medan jag fick röja in och ur diskmaskinen och diska upp annat. Vilken lyckodag. Sen kom tidernas oväder med storm, hagelstora som snöbollar och ett ösregn jag aldrig sett maken till. Det blev nattsvart, men då och då lyste hela huset upp av blixten.

Imorgon ska jag passa lillen till 13, sen sticker jag mot Geneve och möter upp mina päron!!!! Vi ska på studiebesök! Sen tänker jag stanna med dom resten av kvällen :) Myse!

Jag har börjat alldeles för många inlägg med ordet "svett" så idag tänker jag inte göra det, även om jag skulle vilja.

En del har ju hänt de senaste dagarna som jag inte hunnit berätta så mycket om.

I lördags åkte jag till den sista franskalektionen. Alla var på bra humör, men ville mest sluta. Vi fick jättemycket fika och choklad, vi tog gruppfoton (jaaa, vuxna människor vill oxå gruppfota!!) och fick intyg på att vi tagit kursen. Den lilla thailändskan som jag suttit bredvid, kämpat med och kommit att tycka mycket om under 15 veckor ville ha massor av bilder med mig!! Vid den väggen, vid det fönstret, bara vi två, vi två med andra, vi två med läraren osv osv osv. Haha! Hon var snäll och hon tyckte det var tråkigt att jag skulle åka hem.

Efter franskan gick jag lite i köpcentrat, åt mat och handlade lite innan jag hoppade på spårvagnen till stadskärnan. Väl där köpte jag mig en båtbiljett till dagens sista båt. Gick över till gamla stan, kollade in fontänen på närmare håll, köpte mig (håll i dig nu!!!!) en glass på Ladurée. MHM!!! Ville ha salt karamell-smak, slut givetvis (precis som den kycklingpaninin var jag ville ha till lunch!) så jag valde jordgubb men lyckades ändå komma därifrån med en kaffeglass? Skitsamma, alla smaker verkade goda men vanilj verkade tråkig. På glassen satt inget mindre än en riktig macaron. Jag har sparat bägaren. Förskräckligt liten glass för ett hutlöst pris, men ACK. Sparade till och med servetten ;) Haha!

Satt i en park kallad "Jardin Anglais" (Engelska trädgården) som var superhärlig precis vid sjöng. Njöt. Gick mot båten, satt där och njöt i solskenet innan jag hoppade på båten och fick en utmärkt plats längst bak med utsikt över aktern. Vackert. En timma varade båtturen och det var skönt att komma ut på vatten lite. Annan luft. Därefter köpte jag en frappino på Starbucks och åkte till bilen och sen hem :)

---

På söndagen åkte mamman, jag och barnen och lunchade med pappan på hans jobb. Tog mig en cornetto till efterrätt ;) Mmm. Hängde lite i korridoren där internet uppstod. Fräckt.

När vi kom hem satte jag igång och tvätta stolpar på altanen, dammsög möblerna och sen satt jag och löste lite korsord. Allesammans avslutade vi kvällen med varsin glass på altanen. Så värt, som många sa för ett tag sen.

---

Idag var jag uppe kl.6 eftersom pappan är iväg idag och imorn. Städerskan har övergivit oss för sitt hemland så jag och mamman hjälptes åt idag. Jag dammsög ovanvåningen, hon nedervåningen. Hon städade köket, jag nattade lillen. Hon skurade golv, jag skurade de yttre fönsterbläcken (heter det så?) och dammsög en massa spindelnät. Jag var ute och gick en stund med J innan det blev olidligt att vistas utomhus. Efter lunch rensade jag deras garderob på vinterkläder och mamman röjde i en låda. Därefter rensade vi båda bland J's försmå kläder. Effektiv dag.

G: "Tänk om det blev januari en gång till så att du skulle stannat 6 månader till!"

S: "Ja oj, tänk om det vore så."

G: "Och tänk om du vore min syster..."

S: "Mm, det hade nog varit nåt du!"

G: "När jag tänker på att du snart ska åka får jag tårar i ögonen."

S: "Nää, är det så? Men vet du va? Det får jag med."

Det är inte bara jag som funderar på det här med att jag snart ska åka. Jag pratar väldigt mycket med föräldrarna här just nu om hur de har upplevt de snart 6 passerade månaderna. Jag har så enormt många funderingar och konstaterar så mycket för mig själv just nu. Pappan säger att det blir bra för dom att åka på semester strax efter att jag åkt, för då märks det inte lika tydligt hur tomt det blir.

Jag går i mycket djupa tankar just nu. Grubblar en hel del. Försöker förstå vad som hänt med mig det senaste halvåret. Det känns svårt att åka hem när jag plötsligt funnit mig i en roll här och snart ska försöka hitta tillbaka till livet hemma.

Jag vet att jag har förändrats. Jag tror att jag har blivit tråkigare. Jag har lärt mig väldigt mycket om vad det innebär att ta hand om mig själv och om andra, trivas i mitt eget sällskap och släppa ut kryp. Jag har fått en rutin på att städa och bädda min säng. Jag kommer upp i rimlig tid. Men jag minns inte känslan av att släppa loss vid pianot. Jag vet inte vem jag var innan jag åkte och jag vet inte vem det är som kommer hem. Åh, det rör sig så mycket i mitt huvud att jag inte vet vart jag ska ta vägen. I ena stunden längtar jag så mycket hem att någon inom mig vill slita sig loss (haha, jag är inte så konstig som jag låter.) och åka på stubben. Samtidigt vill jag stanna här, i min självständiga bubbla, som en fristående familjemedlem i en familj jag kommit att stå väldigt nära. Jaa, så är det. Hur mycket jag än må längta hem så finns det faktiskt en del av mig som vill stanna kvar.

Luktar inte mumma. En svettig dag i stadskärnan av Geneve idag. Så underbart skönt jag haft det idag. Jag, min franska och mina tankar. Idag gjorde jag alla beställningar på franska. Rätt coolt ändå. Det fina med fransmän är att de är väldigt tålmodiga när de förstår att jag verkligen försöker. Det var till och med en idag som frågade om hon pratade för fort och när jag sa ja tog hon alltsammans en gång till långsammare. Fina, fina dom. Jag har idag avslutat min franskakurs, köpt ett par byxor och en present, käkat en läskigt god glass under ett träd i en park med utsikt över sjön och fontänen, jag har smaskat i mig en frappino, jag har gått massor och jag har åkt en båttur runt sjön. Jajamän!! Fast en gång vart jag så rädd att jag sprang in i en kyrka. Nåväl. Jag visar er gärna bilder en annan dag, men just nu borde jag prioritera en dusch och sen ska jag se om mamman vill ha en macaron och sen blir det nog dhw. Jag med mig själv som enda sällskap, jag och alla mina jag är bästa vänner efter 6 månader.

Tjugoåtta grader i skuggan. Tjugoåtta. Förstår du ärade läsare vad det innebär i solskenet?? Knappt jag heller. Lillen har gått och fått skyhög feber bara sådär igen så jag har fått stanna inne idag. Inne hade vi svaliga 25 grader. När nu 25 grader började anses som svalt. Försökte sitta ute på eftermiddagen medan J sov men det var outhärdligt. Satt inne i vardagsrummet och solade ryggen lite då jag hade altandörren öppen, men jag höll på att få brännmärken av den där svarta knäpp-grejen på bikinin. Idag stickade jag klart min andra socke så nu har jag börjat lösa korsord igen. Åh. Två veckor kvar.

Ikväll satt jag och mamman och diskuterade macarons och sen visade hon vart den specialiserade macaron-affären nog skulle ligga och sen googlade hon på "Geneves bästa macarons", det visade sig att det var den specialiserade affären som hade de bästa macaronsen och vet du vilken affär det var? Ingen mindre än Ladurée!! Jag sprang och hämtade min nyckelring och visade den idag :) de skrattade hjärtligt och försökte förstå varför jag gråtit av lycka över den där. Men så såg de ju att det var både Eiffeltornet och macarons på, då förstod de lite bättre. 

Det är svettigt med halsont och rinnande näsa i 25 underbara skugg-grader. Som tur är finns det en perfekt skugga precis vid hästarna på eftermiddagarna där little J kan sitta länge, länge i barnvagnen och kolla. Det är nog jag som tröttnar först. Haha! Vi har pendlat från att vara bästa vänner till värsta ovänner till bästa vänner igen osv hela dagen. Suck. Det kan vara så frustrerande ibland. Jag hoppas att jag tänker annorlunda om eventuella egna barn i framtiden. Men just nu är jag en egoistisk ungdom som i första hand vill tillfredsställa mina egna behov, så som kaffepauser, toalettbesök och gärna egna promenader också? Men jag kan meddela - om någon någonsin tvekat - med barn i bilden får du skjuta på alla dina egna behov och helt styras av någon annans. Givetvis har detta varit en otroligt lärorik tid och jag har nog förstått mer om mig själv än jag någonsin gjort. Att hamna mitt i mammarollen utan att tidigare knappt behöva ta hand om mig själv har verkligen varit en stor förändring i mitt liv. Helt plötsligt skulle jag ta hand om en liten kille, 6 månader gammal, som var helt och hållet beroende av mig på dagarna. Det är han iofs fortfarande, men inte på samma sätt.

Det låter som att jag har börjat summera min vistelse och det stämmer bra det. 16 dagar kvar. Två veckor och två dagar. Ingenting ju.

Här hemma är det mycket som är ologiskt just nu, mycket jag egentligen tycker är orimligt och lite orättvist. Men just nu orkar jag inte bry mig. Jag tog hand om båda barnen hela eftermiddagen och nattade båda, trots att vi var 3 vuxna hemma. Ja, jag är trött. Men jag vyssade ändå lillen och klappade honom över huvudet medan jag gick varv efter varv i köket, och jag läste godnattsagan med stor inlevelse för storasystern och medan jag satt och lutade huvudet mot hennes säng och låtsades sova så att hon skulle somna satt jag och tänkte på de macarons som ligger i kylskåpet och väntar på mig. Mamman köpte oss 6 var idag. 3 dagars njutning. Och vad gör väl allt slit då? Det är småsakerna som förgyller min vardag. Idag ville J sitta i mitt knä och kolla i en bok t.ex. vilken lycka!

Idag blev det sol, trots det mulna morgonen. Fick sova till 8 och lämnade över J nu kl.19. Låååång dag. Två långsamma, varma promenader. Men det har gått bra. Jag har fått sticka en hel del och kolla inspiration till att virka när jag kommer hem. Nu ska jag skypea. Pusshej

Tillåter mig att känna mig lite ynklig just nu. Har gått av dagens lång arbetspass nyligen efter att ha läst boken "Pricken". Fin, fin bok om kaniner. Halsen river, näsan rinner och är tät samtidigt. Var ute och gick idag. Försökte gå långsamt men blev svintrött ändå. Stannade och kollade på varenda blomma ungefär. Haha! Lillen pekar nu, på allt han vill ha, på vart han vill, och så säger han "Däh, däh, däh" som skulle kunna betyda "där" faktiskt! Satt en bra stund och kollade på en ätande häst också. Givande. Dessvärre hade vi tappat nappen under promenaden så vi fick springa ut en gång till sen och leta upp den. Han använder inte napp, men jag ville ändå inte lämna den och nappkedjan på asfalten. Har alltid känt en obehaglig känsla när jag sett tappade nappar eftersom det får mig att tänka på hur olycklig det barnet antagligen blev när det en stund senare insåg att dennes stora trygghet var borta. Så vi hämtade nappen. Oavsett behov.

Nu ska jag slänga min arma lekamen på sängen och dra igång ett par avsnitt dhw.

Om 6 minuter ska jag torka av klormedlet från toaletten. Det slår mig för varje vecka som går hur nära det är hem nu. Endast två gånger till kommer jag att städa denna toalett. Men precis som jag och pappa konstaterade igår så går dagarna väldigt långsamt såhär i slutet och det känns som att det är en evighet kvar. Kan nog inte benämna det som hemlängtan precis, i alla fall inte som jag tidigare känt av det. Jag känner bara att jag vill hem. Att jag vill hem och göra alla de saker jag bara går och väntar på att få göra. Jag längtar efter att börja jobba på campingen igen, efter att börja plugga, efter att skaffa egen lägenhet, efter att virka bakelser, efter att sy, efter att fota outfits, efter kaffe. Idag kunde jag riktigt höra min mammas röst i huvudet hur hon frågar "Vill du ha kaffe Sofia?" där hon går ner lite i registret på "du" för att sen gå tillbaka och sen gå upp lite på mitt namn. Jag längtar efter att få säga att ja, det vore gott. Jag längtar efter 15-kaffet då min familj släpper vad de gör för att ta en fika ihop och sen återgå till våra sysslor. Idag hade vi bestämt att vi skulle fika kl.15.30 här. Pappan vill kl.16 och jag kl.15 så vi fick ta mitt emellan. Det blev ändå kl.16 och mitt pulverkaffe hann både bli kallt och ta slut innan jag hade kladdkaka på tallriken. Jag längtar efter att kunna morna mig till kl.11. Jag längtar efter vårt piano, psalmboken och den stora högen med ackordpapper som alltid ligger i en enda röra. Jag längtar så ofantligt mycket efter att sitta på vår altan. Men jag vet att jag snart gör allt det där och snart sitter på altanen och att jag snart kryper i trädgårdslandet efter jordgubbar i bara pyjamasen. För jag har en biljett i en låda här som skvallrar om att jag snart nått mitt mål. Det är roligt att vi brukade säga att livet skulle börja efter studenten, men det känns verkligen som att jag har satt livet på paus. När jag kommer hem, ska jag trycka på play igen.